Frankenstein

Monstret

Den unge studenten Frankenstein studerar kemi vid universitetet och gör snabba framsteg. Särskilt fascinerad är han av livsalstringens gåta.

Ett av de fennomen, som alldeles särskilt hade fångat mitt intresse, var den mänskliga kroppens organism, ja, över huvud taget alla levande varelser. Varifrån kom själva livet, frågade jag mig. Det var en djärv fråga, som alltid hade betraktats som ett mysterium. Men hur många saker är vi inte nära att upptäcka, då feghet och vårdslöshet hejdar våra forskningar? Jag tänkte över detta i mitt stilla sinne och beslöt mig för att hädanefter ägna mig speciellt åt den del av naturvetenskapen, som rör fysiologien. Om jag inte hade besjälats av en nästan övernaturlig entusiasm, skulle mina ivriga studier i detta ämne ha varit besvärliga, ja, nästan outhärdliga. För att undersöka livets orsaker måsta man känna till döden. Jag lärde mig anatomi, men det räckte inte. Jag måste också studera människokroppens naturliga nedbrytning och förstörelse. Min far hade varit mycket noga med min uppfostran och hållit särskilt på att jag inte skulle få några övernaturliga skräcksensationer. Jag kan inte minnas, att jag någonsin darrat då jag hört en vidskepelsehistoria eller varit rädd för att se spöken. Mörkretat hade inte makt över min fantasi, och en kyrkogård var för mig ingenting annan än en plats för kroppar som berövats liver och efter att ha varit vakra och starka nu blivit förda för maskrana. Nu måste jag undersöka orsaken till och verkan av denna nedbrytningsprocess och jag tvingades tillbringa dagar och nätter i gravvalv och benhus. Jag måste rikta min uppmärksamhet på varje enskildhet, som är outhärdlig för en ömtålig människas känslor. Jag såg hur människans vackra kropp bröts ned och förstördes, jag såg blomstrande liv följas av dödens förruttnelse, jag såg hur maskarna tog de härliga ögonen och hjärnan i besittning. Jag stannade, undersökte och analyserande varje moment i den orsaksföljd, som växlingen mellan liv och död exemplifierade, och rakt ur detta mörker föll plötsligt ett ljus över mina tankar, ett så strålande och underbart ljus, att jag svindlade vid tanken på de möjligheter det öppnade samtidigt som jag förvånades över att jag ensam skulle få upptäcka en så fantastisk hemlighet, när så många geniala mäns forskningar hade varit riktade åt samma håll.
Kom ihåg, att det inte är en galnings visioner jag återberättar. Det jag nu berättar är lika sant som att solen lyser på himlen. Den kan ha uppstått genom ett mirakel, men skedena i upptäckten var klara och begripliga. Efter dagar och nätter av outtröttligt arbete, lyckades jag upptäcka livets ursprung, och, vad mera är, jag fick själv förmågan att ge livlösa varelser liv.
(---)

En kulen novembernatt var mitt verk fullbordat. Med oro som gränsade till ångest, samlade jag ihop mina instrument för att kunna överföra en gnista av liv till den livlösa varelse, som låg vid mina fötter. Klockan var redan ett på natten. Regnet smattrade dystert mot rutorna och mitt ljus var nästan utbrunnet, när jag i skenet av den flämtande lågan såg min skapelse slå upp sina uttrycklösa ögon. Han andades hårt och hans lemmar skakades av konvulsiva rörelser.
Hur ska jag kunna beskriva mina känslor inför denna katastrof och hur skall jag åskådliggöra den olyckliga varelse, som, jag hade lagt ned så oändliga mödor och omsorger på att forma? Hans kropp var proportionerlig, och jag trodde, att jag hade givit honom vackra drag. Vackra! Gode Gud! Hans gula hy täckte nätt och jämt musklerna och ådrorna, hans hår var glänsande svar och yvigt, hans tänder pärlvita. Men allt detta utgjorde vara en desto hemskare kontrast till hans vattniga ögon, vilka hade nästan samma färg som de mörka ögonhålorna, den rynkiga hyn och de tunna, svarta läpparna. Jag stod inte ut med att se på den varelse jag skapat utan rusade ut ur rummet och vandrade länge fram och tillbaka i mitt sovrum, oförmögen att sova. Till slut tog tröttheter överhand, och jag kastade mig på min säng för att få glömma en kort stund. (---)  Skräckslagen vaknade jag upp ur min sömn. Kallsvetten betäckte min panna, mina tänder skakade och jag darrade i varje lem. Då fick jag se den eländige, den fasansfulla monster jag skapat, i månens svaga, gula sken, som silade in genom fönsterluckorna. Han höll upp sängförhänget, och hans ögon, om man nu kan kalla dem ögon, stirrade på mig. Han öppnade munnen och frambringade några oartikulerade ljud, medan ett grin förvred hans ansikte. Det är möjligt, att han sade något, men jag hörde det inte. Han sträckte ut ena handen, tydligen för att hålla mig kvar, men jag flydde och störtade ned för trapporna. Jag tog min tullflykt till gården, som gömde till huset där jag bodde, och där stannade jag återstoden av natten, vandrande farm och tillbaka i största upphetsningen, uppmärksamt lyssnade till varje ljud, som skulle kunna röja att den demoniska varelse, som jag givit liv, skulle uppenbara sig.
Ingen kan föreställa sig hur den outsägligt fasanfull denna varelse var. En återuppstånden mumie kunde inte te sig fruktansvärdare. Jag hade sett på honom, innan han var fullbordad, och han var ful, men när musklerna och lederna hade fått förmågan att röra sig, blev han till någonting, som inte ens Dante skulle kunnat föreställa sig.

Monstret tog sig efter tumultet osett ut i skogarna och höll sig gömt. Långt senare, när det åter möter sin skapare, berättar det om sina revande försök att närma sig människorna.

Klockan var omkring sju på morgonen, och jag längtade efter mat och tak över huvudet. Slutligen fick jag se en liten koja på en höjd, antagligen byggd av någon fåraherde. Detta var nytt för mig, och jag undersökte den med stor nyfikenhet. Jag fann dörren öppen, och steg in. Bredvid brasan satt en gammal man och gjorde i ordning sin frukost. Han vände sig om, när han hörde ljud, och då han fick se mig, gav han till ett högt skrik och sprang ut ur kojan och över fälten med en fart som hans svaga utseende knappast låtit vänta. Hans gestalt, som inte liknade någonting jag sett tidigare, överraskade mig liksom hans flykt. Men jag var förtjust över kojan. Här kunde inte snö och regn tränga in. Golvet var torrt, och kojan tedde sig för mig ljuvlig och gudomlig. Jag slukade girigt återstoden av herden frukost, vilken bestod av bröd, ost, mjölk och vin. Det sistnämnda tyckte jag emellertid inte om. Uttröttad lade jag mig sedan ned på halmen och somnade.
När jag vaknade var det mitt på dagen, och lockad av solen, som lyste på den vita marken, beslöt jag att fortsätta min färd. Jag lade återstoden av frukosten i en påse, som jag hittade, och gav mig sedan iväg över fälten till jag i skymningen kom fram till en by. Den gjorde ett fantastiskt intryck! De små stugorna och de större husen väckte min förställda beundran. Grönsakerna i trädgårdarna, och mjölken och osten, som stod i fönstren retade min aptit. Jag gick in i ett av de största husen, men jag hade knappast kommit innanför dörren, förrän barnen började skrika och en kvinna svimmade. Hela byn kallades dit. Somliga flydde, andra angrep mig med stenar och alla sorters kastvapen, och ordentligt mörbultad flydde jag utåt landsbygden och tog min tillflykt till ett lågt alldeles tomt skjul, som gjorde ett ynkligt intryck efter alla de palats jag sett i byn. Detta skjul hörde till en liten fin och nätt stuga, men med min senaste dyrköpta erfarenger vågade jag inte gå in. Min tillflykt var byggd av plankor och så låg, att jag med nöd kunde sitta upprätt i den. Det låg inga plankor på golvet, som utgjordes av stampad jord, men det var torrt, och trots att vinden trängde in genom otaliga springor, tyckte jag att det var ett behagligt skydd mot snö och regn.

I skjulet kunde monstret leva nära människor utan att skrämma dem. Efter hand börjar det funderar över sitt liv och sitt värde.

Jag fick anledning att fundera över mig själv. Jag lärde mig, att de egenskaper dina medmänniskor mest uppskattar, var gammal och obruten härstamning kombinerad med rikedom. Endast om man besitter en av dessa egenskaper kan man bli respekterad, och utan dem anses man utom i mycket sällsynta undantagsfall som mindervärdig och slav, dömd till att ödsla sina krafter till de få utvaldas fördel! Och vad var jag? Jag visste absolut ingenting om min tillkomst eller min skapare, men jag visste, att jag inte ägde några pengar, inte vänner, inget slags egendom. Vidare var jag utrustad med en avskyvärt ful kropp. Jag var inte ens av samma natur som människorna. Jag var rörligare än de och kunde klara mig på en torftigare diet. Jag kunde bättre uthärda värme och kyla än de och jag var mycket större. När jag såg mig omkring, varken hörde eller såg jag någon som liknade mig. Var jag då ett monstrum, en skamfläck på jorden, som alla människor flydde och ingen ville kännas vid?
Jag kan inte beskruva hur förtvivlad dessa tankar gjorde mig. jag försökte förjaga dem, men förtvivlan bara ökade ju fler erfarenheter jag gjorde. Å, att jag för alltid stannat kvar i skogen och inte känt av annat än hunger, törst och kyla.
Vad kunskap är för en egendomlig sak! När man en gång fått den suger den sig fast som en igel. Jag önskar ibland att jag kunde skaka av mig alla tankar och känslor, men jag lärde mig att det bara fanns ett sätt att undkomma smärtsamma känslor, och det var döden, som jag fruktade ehuru jag ännu inte förstod vad den innebar. Jag älskade det goda och beundrade mina grannars sympatiska sätt och fina egenskaper, men jag var avstängd från umgänge med dem utom på ett sätt som jag stal mig till, när jag var osedd och okänd, och som snarare ökade än tillfredsställde min längtan att vara en av dem.
(---)
Men var fanns mina vänner och släktingar! Ingen far hade sett på mig som barn, ingen mor lett mot mig och smekt mig, och om de hade funnits, så var hela mitt förflutna liv nu bara en tom fläck av vilken jag ingenting kunde urskilja. Så långt tillbaka jag kunde minnas hade jag varit lika stor och lång. Jag hade aldrig sett någon som liknade mig eller hade någonting gemensamt med mig? Vem var jag? Frågan inställde sig gång på gång och kunde inte besvaras.

(1818)

Till svenska Monica Stolpe