Frankenstein

Monstret

Den unge studenten Frankenstein studerar kemi vid universitetet och gör snabba framsteg. Särskilt fascinerad är han av livsalstringens gåta.

Ett av de fennomen, som alldeles särskilt hade fångat mitt intresse, var den mänskliga kroppens organism, ja, över huvud taget alla levande varelser. Varifrån kom själva livet, frågade jag mig. Det var en djärv fråga, som alltid hade betraktats som ett mysterium. Men hur många saker är vi inte nära att upptäcka, då feghet och vårdslöshet hejdar våra forskningar? Jag tänkte över detta i mitt stilla sinne och beslöt mig för att hädanefter ägna mig speciellt åt den del av naturvetenskapen, som rör fysiologien. Om jag inte hade besjälats av en nästan övernaturlig entusiasm, skulle mina ivriga studier i detta ämne ha varit besvärliga, ja, nästan outhärdliga. För att undersöka livets orsaker måsta man känna till döden. Jag lärde mig anatomi, men det räckte inte. Jag måste också studera människokroppens naturliga nedbrytning och förstörelse. Min far hade varit mycket noga med min uppfostran och hållit särskilt på att jag inte skulle få några övernaturliga skräcksensationer. Jag kan inte minnas, att jag någonsin darrat då jag hört en vidskepelsehistoria eller varit rädd för att se spöken. Mörkretat hade inte makt över min fantasi, och en kyrkogård var för mig ingenting annan än en plats för kroppar som berövats liver och efter att ha varit vakra och starka nu blivit förda för maskrana. Nu måste jag undersöka orsaken till och verkan av denna nedbrytningsprocess och jag tvingades tillbringa dagar och nätter i gravvalv och benhus. Jag måste rikta min uppmärksamhet på varje enskildhet, som är outhärdlig för en ömtålig människas känslor. Jag såg hur människans vackra kropp bröts ned och förstördes, jag såg blomstrande liv följas av dödens förruttnelse, jag såg hur maskarna tog de härliga ögonen och hjärnan i besittning. Jag stannade, undersökte och analyserande varje moment i den orsaksföljd, som växlingen mellan liv och död exemplifierade, och rakt ur detta mörker föll plötsligt ett ljus över mina tankar, ett så strålande och underbart ljus, att jag svindlade vid tanken på de möjligheter det öppnade samtidigt som jag förvånades över att jag ensam skulle få upptäcka en så fantastisk hemlighet, när så många geniala mäns forskningar hade varit riktade åt samma håll.
Kom ihåg, att det inte är en galnings visioner jag återberättar. Det jag nu berättar är lika sant som att solen lyser på himlen. Den kan ha uppstått genom ett mirakel, men skedena i upptäckten var klara och begripliga. Efter dagar och nätter av outtröttligt arbete, lyckades jag upptäcka livets ursprung, och, vad mera är, jag fick själv förmågan att ge livlösa varelser liv.
(---)

En kulen novembernatt var mitt verk fullbordat. Med oro som gränsade till ångest, samlade jag ihop mina instrument för att kunna överföra en gnista av liv till den livlösa varelse, som låg vid mina fötter. Klockan var redan ett på natten. Regnet smattrade dystert mot rutorna och mitt ljus var nästan utbrunnet, när jag i skenet av den flämtande lågan såg min skapelse slå upp sina uttrycklösa ögon. Han andades hårt och hans lemmar skakades av konvulsiva rörelser.
Hur ska jag kunna beskriva mina känslor inför denna katastrof och hur skall jag åskådliggöra den olyckliga varelse, som, jag hade lagt ned så oändliga mödor och omsorger på att forma? Hans kropp var proportionerlig, och jag trodde, att jag hade givit honom vackra drag. Vackra! Gode Gud! Hans gula hy täckte nätt och jämt musklerna och ådrorna, hans hår var glänsande svar och yvigt, hans tänder pärlvita. Men allt detta utgjorde vara en desto hemskare kontrast till hans vattniga ögon, vilka hade nästan samma färg som de mörka ögonhålorna, den rynkiga hyn och de tunna, svarta läpparna. Jag stod inte ut med att se på den varelse jag skapat utan rusade ut ur rummet och vandrade länge fram och tillbaka i mitt sovrum, oförmögen att sova. Till slut tog tröttheter överhand, och jag kastade mig på min säng för att få glömma en kort stund. (---)  Skräckslagen vaknade jag upp ur min sömn. Kallsvetten betäckte min panna, mina tänder skakade och jag darrade i varje lem. Då fick jag se den eländige, den fasansfulla monster jag skapat, i månens svaga, gula sken, som silade in genom fönsterluckorna. Han höll upp sängförhänget, och hans ögon, om man nu kan kalla dem ögon, stirrade på mig. Han öppnade munnen och frambringade några oartikulerade ljud, medan ett grin förvred hans ansikte. Det är möjligt, att han sade något, men jag hörde det inte. Han sträckte ut ena handen, tydligen för att hålla mig kvar, men jag flydde och störtade ned för trapporna. Jag tog min tullflykt till gården, som gömde till huset där jag bodde, och där stannade jag återstoden av natten, vandrande farm och tillbaka i största upphetsningen, uppmärksamt lyssnade till varje ljud, som skulle kunna röja att den demoniska varelse, som jag givit liv, skulle uppenbara sig.
Ingen kan föreställa sig hur den outsägligt fasanfull denna varelse var. En återuppstånden mumie kunde inte te sig fruktansvärdare. Jag hade sett på honom, innan han var fullbordad, och han var ful, men när musklerna och lederna hade fått förmågan att röra sig, blev han till någonting, som inte ens Dante skulle kunnat föreställa sig.

Monstret tog sig efter tumultet osett ut i skogarna och höll sig gömt. Långt senare, när det åter möter sin skapare, berättar det om sina revande försök att närma sig människorna.

Klockan var omkring sju på morgonen, och jag längtade efter mat och tak över huvudet. Slutligen fick jag se en liten koja på en höjd, antagligen byggd av någon fåraherde. Detta var nytt för mig, och jag undersökte den med stor nyfikenhet. Jag fann dörren öppen, och steg in. Bredvid brasan satt en gammal man och gjorde i ordning sin frukost. Han vände sig om, när han hörde ljud, och då han fick se mig, gav han till ett högt skrik och sprang ut ur kojan och över fälten med en fart som hans svaga utseende knappast låtit vänta. Hans gestalt, som inte liknade någonting jag sett tidigare, överraskade mig liksom hans flykt. Men jag var förtjust över kojan. Här kunde inte snö och regn tränga in. Golvet var torrt, och kojan tedde sig för mig ljuvlig och gudomlig. Jag slukade girigt återstoden av herden frukost, vilken bestod av bröd, ost, mjölk och vin. Det sistnämnda tyckte jag emellertid inte om. Uttröttad lade jag mig sedan ned på halmen och somnade.
När jag vaknade var det mitt på dagen, och lockad av solen, som lyste på den vita marken, beslöt jag att fortsätta min färd. Jag lade återstoden av frukosten i en påse, som jag hittade, och gav mig sedan iväg över fälten till jag i skymningen kom fram till en by. Den gjorde ett fantastiskt intryck! De små stugorna och de större husen väckte min förställda beundran. Grönsakerna i trädgårdarna, och mjölken och osten, som stod i fönstren retade min aptit. Jag gick in i ett av de största husen, men jag hade knappast kommit innanför dörren, förrän barnen började skrika och en kvinna svimmade. Hela byn kallades dit. Somliga flydde, andra angrep mig med stenar och alla sorters kastvapen, och ordentligt mörbultad flydde jag utåt landsbygden och tog min tillflykt till ett lågt alldeles tomt skjul, som gjorde ett ynkligt intryck efter alla de palats jag sett i byn. Detta skjul hörde till en liten fin och nätt stuga, men med min senaste dyrköpta erfarenger vågade jag inte gå in. Min tillflykt var byggd av plankor och så låg, att jag med nöd kunde sitta upprätt i den. Det låg inga plankor på golvet, som utgjordes av stampad jord, men det var torrt, och trots att vinden trängde in genom otaliga springor, tyckte jag att det var ett behagligt skydd mot snö och regn.

I skjulet kunde monstret leva nära människor utan att skrämma dem. Efter hand börjar det funderar över sitt liv och sitt värde.

Jag fick anledning att fundera över mig själv. Jag lärde mig, att de egenskaper dina medmänniskor mest uppskattar, var gammal och obruten härstamning kombinerad med rikedom. Endast om man besitter en av dessa egenskaper kan man bli respekterad, och utan dem anses man utom i mycket sällsynta undantagsfall som mindervärdig och slav, dömd till att ödsla sina krafter till de få utvaldas fördel! Och vad var jag? Jag visste absolut ingenting om min tillkomst eller min skapare, men jag visste, att jag inte ägde några pengar, inte vänner, inget slags egendom. Vidare var jag utrustad med en avskyvärt ful kropp. Jag var inte ens av samma natur som människorna. Jag var rörligare än de och kunde klara mig på en torftigare diet. Jag kunde bättre uthärda värme och kyla än de och jag var mycket större. När jag såg mig omkring, varken hörde eller såg jag någon som liknade mig. Var jag då ett monstrum, en skamfläck på jorden, som alla människor flydde och ingen ville kännas vid?
Jag kan inte beskruva hur förtvivlad dessa tankar gjorde mig. jag försökte förjaga dem, men förtvivlan bara ökade ju fler erfarenheter jag gjorde. Å, att jag för alltid stannat kvar i skogen och inte känt av annat än hunger, törst och kyla.
Vad kunskap är för en egendomlig sak! När man en gång fått den suger den sig fast som en igel. Jag önskar ibland att jag kunde skaka av mig alla tankar och känslor, men jag lärde mig att det bara fanns ett sätt att undkomma smärtsamma känslor, och det var döden, som jag fruktade ehuru jag ännu inte förstod vad den innebar. Jag älskade det goda och beundrade mina grannars sympatiska sätt och fina egenskaper, men jag var avstängd från umgänge med dem utom på ett sätt som jag stal mig till, när jag var osedd och okänd, och som snarare ökade än tillfredsställde min längtan att vara en av dem.
(---)
Men var fanns mina vänner och släktingar! Ingen far hade sett på mig som barn, ingen mor lett mot mig och smekt mig, och om de hade funnits, så var hela mitt förflutna liv nu bara en tom fläck av vilken jag ingenting kunde urskilja. Så långt tillbaka jag kunde minnas hade jag varit lika stor och lång. Jag hade aldrig sett någon som liknade mig eller hade någonting gemensamt med mig? Vem var jag? Frågan inställde sig gång på gång och kunde inte besvaras.

(1818)

Till svenska Monica Stolpe

Tidsresan

Resan dit

Skymningen sänkte sig sakta över byggnaden medan solen kastade sina sista strålar genom de smutsiga fönstren. Från salens hörn sprakade högtalarna och ur dem meddelade en avlägsen röst att muséet skulle stänga om några minuter. Väktare i svarta dräkter började sakta utrymma salen på besökare och efter en tid slocknade de massiva kristallkronorna i taket.

Bakom en stor skulptur, som såg ut att vara hämtad från antiken, stod de tre ungdomarna tätt ihop och höll andan, medan väktare ovetande lunkade förbi dem i halvdunklet.

-          Vi måste skynda oss, viskade Sofia.

Ytterligare några lampor slocknade och medan besökarnas röster blev allt färre och färre smög de tre ungdomarna vidare in i ett annat rum, med en utställning om romantiken. En stor skulptur av Frankensteins monster blockerade glaspartiets ljusinsläpp och endast några ensamma solstrålar fann sin väg in i rummet. I mitten stod en mäktig tavla, vilken ungdomarna genast närmade sig.

-          Vad håller vi på med egentligen? undrade Amina.

-          Tre minuter kvar innan väktarna går en sista gång, sa Oskar och gestikulerade mot de andra två att slå sig ner i en ring på golvet framför tavlan.

Tavlan var enorm och avbildade vad som såg ut att vara en marknad från 1800-talet. Medan de tre satt där och studerade målningen, började dess former och färger sakta smälta samman i en enda dimma. Svart rök slingrade sig ur väggarna och började cirkulera i rummet. Allt blev svart.

Uppvaknandet  

         

De vaknade upp med ett ryck. Tillsammans blickade de ut över den underliga staden, som var packad av människor som försökte ta sig fram i de trånga gränderna längs kullerstensgator.

-          Vad hände? sa Oskar. Vi skulle ju bara kolla på tavlorna?

-          Kolla våra kläder! utbröt Sofia med skratt och pekade på våra nya utstyrslar.

Hennes jeans och t-shirt hade bytts ut mot en gammaldags klänning i vackert blommönster. Aminas kläder hade bytts ut mot liknade och Oskar stod där i knälånga byxor, långrock och broderad väst.

-          Var är vi och vad hände? utbrast Amina.

-          Jag känner igen det här, sa Oskar och kisade mot himlen. Titta där uppe, flaggan! Vi måste vara i England… Är det bara jag eller är omgivningen här är skrämmande lik målningen på muséet?

-          Men hur..? började Amina, men avbröt sig då Oskar och Sofia började röra sig in i den täta folkmassan.

-          Hallå?! Vart ska ni? ropade hon och sprang sedan ifatt dem.

Med lätta steg över kullerstensgatorna promenerade de tre ungdomarna runt för att upptäcka staden. På den stora marknaden hördes röster från alla håll. Fiskare rensade sin fångst och lassade upp den nyfångade fisken i trälådor. Bagare bar ut nybakta bröd ur de stora stenugnarna och hundratals människor rörde sig mellan de olika marknadsstånden. Mitt emot ungdomarna försökte en kvinna springa över gatan, men i samma stund kom en häst med droska travandes mot henne. Kvinnan hann nästan över men blev tillstött av hästens sida, vilket fick henne att tappa fotfästet och falla mot marken. Hennes korgar fyllda med matvaror flög åt alla håll och de tre ungdomarna sprang snabbt fram till henne.

-          Åh nej! utbrast hon. Vilken otur!

-          Det viktiga är att du hann över vägen och inte blev överkörd, sa Sofia. Vi kan hjälpa dig med att plocka ihop varorna.

-          Åh vill ni det? Tack så hemskt mycket.  ”Mary Shelley” sa hon och sträckte ut handen för att hälsa.

-          Författaren Mary Shelley? undrade Amina förvånat.

-          Det stämmer, svarade Mary med ett leende. Vill ni följa med mig hem för en kopp te som tack för hjälpen? undrade hon.

-          Ja, hemsk gärna, svarade Oskar och talade för hela trion.

De tre ungdomarna följde glatt efter Mary. De var nyfikna och kunde inte förstå att de hade haft sådan tur att möta en verkligt betydande författare för romantiken. Runt om dem hade kuskar fullt upp med hästar och droskor, som skulle lastas med bagage och köra runt de mest förnämsta av människor. Mary kom själv från medelklassen och föredrog att promenera, oavsett de tunga korgarna med matvaror hon bar på. Det var varmt och lite fuktigt utomhus, som om regnet hängde i luften. I tumultet av folk gick ungdomarna tysta, men inom dem surrade det av förväntningar och frågetecken. De ville veta allt om Mary Shelley och hennes författarskap. Varifrån kom inspirationen till att skriva Frankenstein?

Efter en tids promenad genom gator och gränder stannade Mary och de tre ungdomar till framför ett hus med ljusgul fasad och vita knutar. Där det låg var det endast ett hus i mängden i det mycket tätbebyggda området. Mary öppnade grinden till det svarta staketet som inhägnade en buskig och igenvuxen trädgårdsplätt framför huset. De tre ungdomarna följde nyfiket efter henne och stängde grinden efter sig. Tre trappsteg upp och ungdomarna stod på trösklen till Mary Shelleys hem, de frös till is och bara gapade.

-          Hallå där, ska ni inte stiga på? sa Mary och kunde inte dölja sin förvåning över de tre fånen.

Ungdomarna vaknade upp som ur en trans och Oskar harklade sig.

-          Ja jovisst, svarade han nyvaket.

De steg in och tog av sig sina ytterkläder, vilka Mary omsorgsfullt hängde upp på galgar i garderoben bredvid ingången. Därefter följde ungdomarna henne genom en långsmal korridor, vidare in i ett litet kök. Mitt emot den mycket primitiva köksbänken stod ett bastant matbord i ek och Mary gestikulerade åt ungdomarna att slå sig ner. Hon lyfte upp matkorgarna på köksbänken och plockade sedan fram en teservis i sprakande färger. Medan hon serverade dem korv, bröd och ost inleddes ett samtal om hennes författarkarriär.

-          Vi måste erkänna att vi är stora beundrare av dig och inte minst din roman Frankenstein, sa Amina. Jag funderar över vad det var som fick dig att skriva en så pass revolutionerande bok, som istället för att vara upplysande och förnuftig handlar om fantasi och skräck?

-          Jag vet inte riktigt vad det var, svarade hon. Jag har alltid varit en banbrytare och anledningen till att jag valde att skriva en ruggig berättelse tror jag grundar sig i att sorg har varit en stor del av mitt liv. Min mor dog strax efter min födelse, tre av mina barn dog likaså och min make dog för några år sedan.  Nu har jag bara en son kvar och jag är Gud evigt tacksam för honom.

Hon såg sorgsen ut, men tog ett djupt andetag och log åter mot sina gäster.

-          Men jag måste erkänna att jag dessutom ville trotsa de idéer som funnits om att vetenskap ska dominera allt, fortsatte hon. Det finns gränser för vad vi människor får göra och att återuppväcka döda är absolut inget vi bör försöka oss på.

-          Finns det något budskap med boken? undrade Oskar

-          Tja, jag antar att buskapet är att visa att det kan gå väldigt fel om vetenskapen har för stor makt och får hantera sådant som liv och död.

-          Hur fick du inspiration till att skriva boken? undrade Sofia.

-          Inspirationen till att skriva boken kom delvis av att ha hört om ett verkligt försök där man ville återuppliva en död människa.

-          Jag förstår, sa Amina och rätade på ryggen en aning. Hur skulle du generellt sett beskriva din bok?

-          Oj, vilken svår fråga! utbrast Mary och fnissade till. Jag skulle nog säga att den, förutom att vara kritisk mot vetenskapen, också är fylld med känslor, fantasi och naturbeskrivningar. Att använda sig av naturen i dessa miljöbeskrivningar är ett smart knep för att bygga upp stämningen.

-          Har du något exempel på det? undrade Sofia.

-          Alldeles i början av boken minns jag att jag skrev ”regnet smattrade dystert mot rutorna” och just denna mening är väl ett typiskt exempel på hur man bygger upp stämningen med hjälp av naturen, i detta fall med hjälp av vädret.

-          Men det är väl också så att du använder naturen, inte bara för att skapa en dyster stämning, utan också för att helt enkelt skapa en känsla hos läsaren som passar in i sammanhanget? frågade Amina intresserat.

-          Det stämmer alldeles utmärkt min vän, svarade Mary. Låt mig gå och hämta boken så ska jag ge er några fler exempel på meningar av detta slag.

Från ett rum längre bort i den långsmala korridoren hörde man golvet gnälla under Marys fötter och efter att ha rotat bland böckerna i bokhyllan, återvände hon med en dammig bok i händerna. Någonstans där under dammlagret skymtade man bokstäverna av bokens titel. Hon bläddrade en stund, flackade med blicken längst de svartvita sidorna och fokuserade sedan åter på de tre.

-          Sådär ja, sa hon. Till exempel ville jag på ett ställe i boken göra läsaren ivrig och aningen uppskrämd, genom att bygga vidare på meningen; ”En kulen novembernatt var mitt verk fullbordat”. Längre fram i boken bygger jag istället upp en positiv känsla genom att skriva; ”När jag vaknade var det mitt på dagen, och lockad av solen, som lyste upp den vita marken, beslöt jag att fortsätta min färd.”  

-          Ni verkar använda naturen på detta sätt ganska ofta i boken, konstaterade Oskar. Jag har själv läst din roman och skulle säga att naturen även blir viktig för monstrets del. Eftersom monstret flyr ut i skogen, för att komma bort från civilisationen och Frankenstein, så blir naturen dess enda hem och trygghet.

-          Så är det definitivt, instämde Mary. I naturen finner man dessutom de heliga budskapen och vad som verkligen betyder något. 

-          Hur är det när det kommer till berättarteknik i boken? undrade Sofia.

-          För att undvika krångel höll jag bokens struktur ganska enkel, svarade författaren och sörplade lite på teet innan hon fortsatte: Men jag skulle ändå säga att bakom enkelheten så finns det en hel del tankar, sådant som man som läsare kanske tar för givet. Jag använde mig också ganska mycket av Frankensteins dagboksanteckningar i min berättelse, vilket blev ett smart knep för att beskriva allt från vädret och monstrets uppvaknade, till Frankensteins tankar och känslor. Jag skriver hela tiden i första person, både utifrån monstrets perspektiv och utifrån Frankensteins.  Jag tycker detta är ett bra sätt för att göra monstret mer mänskligt och väcka empati hos läsaren.

-          Du lyckades verkligen väcka empati hos oss tre iallafall, sa Oskar medan de andra två nickade instämmande.  

Han fortsatte:

-          Jag tycker det är väldigt intressant hur du skriver berättelsen utifrån just monstrets perspektiv och hur man får se världen annorlunda. Därav kände jag att jag fick en bättre uppfattning om hur det är att vara fångad i en kropp som inte stämmer överens med ens psyke. 

-          Skulle du kunna utpeka något tidstypiskt för din roman? undrade Sofia.

-          Svårt att säga, men jag antar att det har blivit väldigt populärt att skriva lite mer fria texter. Med tanke på att allt fler har gått med i revolutionen mot vetenskap, har även litteraturen påverkats av samhällets förändringar. Jag tror folk har saknat fantasin och det magiska, det som antikens litteratur präglades så mycket av. Det här med att använda dagboksanteckningar och naturbeskrivningar i sin berättelse tror jag också börjar bli allt vanligare.

-          Jag måste också säga att jag tycker du skriver oerhört vackert och dina miljöbeskrivningar gör verkligen berättelsen levande, tillade Sofia och la handen över hjärtat.

-          Åh tack, vad ni smickrar mig, sa Mary, rätade på sig en aning och tittade ner på sina fötter, medan hennes kinder antog en klart rödare nyans.

-          Tack så hemskt mycket för att du bjöd oss på mat och visade oss ditt hem, sa Amina och gnuggade händerna mot varandra så att brödsmulor flög åt alla håll. Vi kommer aldrig att glömma denna stund med dig.

-          Jag kan inget annat än att tacka för hjälpen med matvarorna, sa Mary och log brett.

De tre ungdomarna skakade hand med författaren och begav sig mot ytterdörren. De tog på sig sina ytterkläder och stängde sedan dörren efter sig. Allt blev åter svart.

Återkomsten

-          De verkar vara oskadda. De har haft en otrolig tur, de flesta skulle inte ha överlevt det här, sa en mörk röst i bakgrunden.

Knappt vid medvetande satte sig de tre ungdomarna upp och gnuggade sig i ögonen. Det var fortfarande mörkt på muséet, men solen hade gått ner och receptionen där de befann sig var tömd på människor. 

-          Vad hände? Vilken dag är det? frågade Amina ostadigt.  

-          Det är fortfarande fredag, svarade mannen med den mörka rösten. Ett stort läckage av kväveoxidul från källaren gjorde att giftig gas spreds via ventilationssystemet hit. Ni verkade ha varit medvetslösa i några minuter innan vi hittade er. Ni har klarat er, men ni bör ändå ta er till sjukhuset och titta upp eventuella skador. Ni bör vara medvetna om att kväveoxidul kan ge kraftiga hallucinationer. 

Efter ett kort besök på sjukhuset fick ungdomarna till slut knalla hemåt. De var trötta och förvirrade, så de beslutade sig för att skiljas åt och träffas imorgon igen. Alla möjliga tankar for runt i deras huvuden. Vad hade hänt egentligen? Hade allt varit en enda hallucination? Hade de inte befunnit sig i England och träffat Mary Shelley? Allt kändes ju så verkligt.

   När var och en kom hem till sig kunde de inte släppa tanken om äventyret i England och mötet med Mary. De satt uppe hela natten och efterforskade i saken. Oskar tittade upp information om Marys privatliv, för att kunna bevisa för sig själv att allt de fått höra i hallucinationen var ett enda stort påhitt. Till hans stora förvåning visade det sig att allt som stod om Mary Shelley på Internet överensstämde med vad det fått veta i hallucinationen. Allt som Mary hade berättat om sig själv och sitt liv, kunde man också läsa om på ett flertal olika hemsidor. Det stod om hur Marys liv hade präglas av sorg, hur hennes mamma hade dött i barnasäng, hur hon hade förlorat sina tre söner och hur hennes man hade dött alltför tidigt i livet. Alla motgångar i sitt liv hade delvis givit inspiration till att skriva en skräckroman om livet, döden och ensamhet. Troligen var det också av denna anledning som hon blev en banbrytare och gav karaktär åt ett romantiskt sätt att skriva på. Hon var fascinerad av skräck, skeptisk till vetenskapen och en förespråkare för människans inre själ – det var så hon hade beskrivit sig själv, så vi hade uppfattat henne och enligt källorna verkade allt detta dessutom vara sant. Höll han på att bli galen?

När Sofia kom hem gjorde hon samma sak som Oskar, för att försöka få rätsida på hela situationen. Hon sprang genast upp på sitt rum, började rota i gamla lådor och fann slutligen det hon letade efter; bokanalysen om Frankenstein som hon hade skrivit för några år sedan. Hon skummade snabbt igenom ett stycke:

Frankenstein bygger mycket på känslor, fantasi och drömmar. I verket finner man många naturbeskrivningar som används för att bygga upp stämningen och göra berättelsen levande. Kritiken mot vetenskapen är också en väsentlig del av boken. Vetenskapen är enligt Shelley viktig, men ska inte komma att dominera över de beslut vi tar i livet eller helt och hållet bestämma över samhället. Det finns vissa saker som vetenskapen inte kan kontrollera – liv och död är exempel på detta.  Shelley menade att detta var något vetenskapsmännen måste acceptera och om de inte insåg sina begränsningar kunde konsekvenserna leda till en massa problem.

   Boken är lättläst, men innehåller en del föråldrade ord och uttryck som inte är lika vanliga idag,

t.ex. ” Kallsvetten betäckte min panna.”. Boken är skriven i första person, både utifrån Frankensteins perspektiv, men också utifrån monstrets. Att använda denna typ av berättarteknik är ett smart knep för att lyckas väcka läsarens förståelse och empati för monstret. Som läsare kan man fundera över vem som egentligen tar rollen som ett monster? ”Monstret” eller de som bestämmer sig för att behandla honom som ett?

I analysen kunde man till Sofias besvikelse inte läsa något om Marys privatliv. Innan hon hann göra vidare efterforskningar somnade hon utmattad framför läslampan på sitt skrivbord.

Dagen därpå träffades de tre ungdomarna på ett café i centrala Uddevalla. När de slagit sig ner vid ett bort började de genast prata i mun på varandra. Oskar berättade om vad han hade läst på Internet och att allt de fått veta i hallucinationen verkade vara historisk fakta. Amina fortsatte med att berätta att hon själv hade gjort efterforskningar i epoken. Hon hade jämfört allt de sett i hallucinationen med det som fanns att läsa om England under romantiken, och kommit fram till att det fanns många likheter. För det första verkade mötet med Mary Shelley infinna sig någon gång under mitten av 1800-talet, vilket var precis då Romantiken varade. Gatorna, folket och allt annat runtom antydde på att hallucinationen tog dem tillbaka i historien. För det andra hade ungdomarna sett de där ”uråldriga hippisarna”, som man kunde läsa om överallt - de som satt på lortiga bänkar och filosoferade om livet, känslor och drömmar. De hade, precis som många andra, fått nog av vetenskapens makt och eftersökte mer frihet. För det tredje hade ungdomarna också hört talas om ett flertal folksagor som berättades runt om i staden, vilket enligt Amina också var mycket typiskt för epoken.

-          Men jag förstår inte, sa Sofia. Hur är det möjligt att några minuter kan kännas som en hel dag?

-          Och hur är det möjligt att vi alla upplevde samma hallucination eller vad sjutton det nu var? svor Oskar.

-          Och hur kunde vi veta så mycket om saker vi aldrig tidigare fördjupat oss i? Hur kunde vi känna till Marys liv och ha en så klar uppfattning om romantiken? förtydligade Amina.

 

De tre vännerna fortsatte sin livliga diskussion, men någonstans djupt inom dem visste de att det var meningslöst. Troligen skulle de aldrig få några vetenskapliga svar på frågorna. Troligen skulle de aldrig ens få några svar överhuvudtaget. Om det var magi, ett ruggigt sammanträffande eller rent av en tidsresa de hade fått uppleva, var något ungdomarna skulle komma att fundera över under en lång tid. Precis som Mary Shelley hade sagt så finns det en del saker som människan inte bör lägga sig i. För vem vet hur det kan sluta då?